Jag gillar inte den där känslan när man vet att man har något stort framför sig. När man känner hur hela kroppen bara vill ramla ihop och sova i några år och sen vakna upp och allt är perfekt igen. Känslan av tomhet men ändå en stark trygghet, den känslan är svår att beskriva.

När man får "erbjudandet" att kämpa för fler än en själv. När allt står på spel och du står  där och två liv hänger på dig. När du egentligen har nog med dig själv. Jag får känslan av att vilja släppa mig själv helt och bara kämpa för min andra halva av hjärtat. Det ger en känsla av maktlöshet, för jag vet att utan mig klarar sig inte denna halva.

Samtidigt som någon försöker styra ditt liv för att få dig svag. Så händer det så mycket annat runt omkring dig som får dig att vilja sova bort all tid. Inte lämna sängen för dagen för du vet vad som väntar. Alla samhällets krav och alla människor som räknar med att du klarar allt oavsett vad.

Trött, förvirrad, lycklig och glad på samma gång. När kroppens humör pendlar från noll till tusen på bara några sekunder. Låt detta bli snabbt över stökat, så att känslorna kan få sin rätta plats igen.